Beslutet att lämna min lägenhet i Fittja var noga genomtänkt. Efter att under sommaren 1990 ha blivit inspirerad och lockad av några vänners "mini-Skogsnäs" i Handen räckte det med en artikel i DN På Stan för att övertyga mig: vagnboende var en fin framtid!
Sedan gick jag till verket. En av de i DN intervjuade jobbade på Folkkulturcentrum. Jag högg tag i honom och pumpade honom på vad han visste, vilket var en hel del. Han höll på att inreda sin egen vagn vid en träverkstad i Bredäng, så vi gjorde ett par besök där ute, varvid jag lockade av honom stora sjok av hans vetande.
Det omedelbara problemet var pengar. Jag hade fortfarande mitt städjobb, så det var bara att börja spara. Inte helt lätt gjort, eftersom jag var van att leva för stunden. Emellertid hade jag i februari lyckats spara ihop 6.000:-, så när jag fick höra om en vagn till salu tvekade jag inte. Jag tog kontakt med vagnens ägare, kontrakt skrevs och pengar bytte hand.
Sedan återvände jag till Folkkulturcentrum och tog hjälp av min bekant. Med hjälp av hans A-traktor, en ombyggd Scanialastbil, flyttades mitt nyförvärv till Bredäng. Där städade jag vagnen något så när, samt skaffade ett hänglås.
Vintern övergick i vår och mina pengar övergick i vagnutrustning. Jag gjorde några rundvandringar på OBS Byggmarknad och köpte sedan en tvålågors fotogenkamin samt en campingtoa med femtonliters septitank.
Vagnen var en enaxlad sak på ca. 8 m² med stödben i varje hörn. Två av dessa ben var förstörda och måste ersättas. Jag besökte Tumba Järn och köpte, förutom två lämpliga längder rör, ett tvålågigt Primuskök för gasol. Polarn från Folkkulturcentrum hade emellertid satt in en vedspis i sin vagn, vilket gjorde mig avundsjuk.
Då hade jag tur! När jag hade köpt två fotogenlampor på affären Affären, i Gamla Stan, gick jag på 'skrytbesök' hos en god vän. Hon överraskade mig stort genom att berätta om en liten "söt" Husqvarnaspis som jag kunde få köpa. Den låg och skräpade på hennes mammas sommarställe i Roslagen. Vi åkte ut en vintrig lördag och tittade på det lilla underverket. Den var rostig och smutsig, men komplett. Dessutom var den lagom stor för min vagn, om jag bara kunde lista ut hur den skulle monteras. Trehundra spänn? Klart!
Veckan därefter övertalade jag en annan kompis att hjälpa till med flyttning av vedspis och diverse lösöre. Allt gick som smort, och i slutet av april lejde jag en lastbil med förare, för att flytta vagnen till Handen. Den andra maj 1991 tog jag med mig katten som sista "tillbehör" och flyttade in.
Det har snart gått fem år sedan dess. Jag har i huvudsak samma utrustning fortfarande. Tråkigt nog måste jag bekänna att vedspisen ännu inte är monterad. Till största delen beror detta på min egen lättja, i någon mån också på att jobbet i fråga är så pass stort att jag kommer att behöva både hjälp och el-verktyg för att kunna göra det.
Mina tankar på att skaffa egen elektricitet med solceller har inte heller förverkligats. Anordningarna är nämligen lite dyra i inköp, och numera är jag långtidsarbetslös. Mitt tidigare nämnda, lätt slösaktiga leverne är också en försvårande omständighet.
Campingtoan med septitank är numera en reserv. Jag använder en latrinhink med invändig plastsäck, med sågspån för luktkontroll. Detta arrangemang fungerar utmärkt, och säckinnehållet borde kunna komposteras. Det har jag emellertid inte prövat ännu.
Med hjälp av läkt, masonit och invektiv har jag förfärdigat en innervägg med dörr, ett par decimeter innanför ytterdörren. Tillsammans med isoleringslister kring dörrkarmen har den avhjälpt det tidigare irriterande, vintertid rent plågsamma, draget från ingången.
Övrig golvkyla har visat sig svårare att åtgärda, i synnerhet som jag bor i den vagn som skulle behöva förvandlas till byggarbetsplats för att åtgärda saken ordentligt. Dessutom behöver hela vagnen målas om utvändigt och vissa brädor i ytterpanelen bytas helt eller delvis. Ja, jag har varit lat!
Efter denna jeremiad måste jag ändå säga att jag har det mycket bättre nu än när jag bodde i lägenhet. Levnadsstandard är för mig något helt annat än en massa prylar överallt. Jag styr mig själv på ett helt annat sätt. Ta till exempel en sådan sak som att jag själv och ingen hyresvärd bestämmer hur varmt jag ska ha inomhus. Eller friheten att gå upp halv fyra på morron och spela flöjt eller dragspel utan att det angår någon.
Med en så pass liten bostad kommer jag också i mera direkt beröring med väder och yttervärld. Jobbigt och primitivt, säger väl många. Ett privilegium, säger jag! Möjligheterna till större självhushållning finns där också, även om skillnaden mellan ord och handling...nåväl, det går ju att ändra på.
Naturligtvis passar väl inte vagnboende för precis alla människor, men om man är beredd att ge efter en del på sin komfort för att få mera kontroll över sitt eget liv så är det en möjlighet. I synnerhet i dessa dagar, när många har ont om pengar att förverkliga sina drömmar. Personligen tror jag att fler skulle välja en tillvaro i vagn, husbåt eller fritidshus om man visste lite om hur det går till, och inte fick en vision av tröstlös misär. Trots allt blir livet till stor del vad man lyckas göra det till. Jag kände mig mycket fattigare i lägenhet, trots bekvämligheterna.
Naturligtvis kommer Sverige aldrig att befolkas av människor i vagn, men om jag har lyckats få dig, käre läsare, att åtminstone fundera ett ögonblick på saken så har den här artikeln gjort sitt.
Personligen har jag det skitbra!
Marvyn feb. -96
Gå till:
[The Free Underground Press]