Alla ormar har olika behov som måste uppfyllas om de skall må bra i fångenskap. Denna text är en kort sammanfattning av det viktigaste man måste tänka på när man tar hand om en orm.
Temperatur: En reptil har samma temperatur som sin omgivning; den flyttar sig helt enkelt till ett varmt område om den vill värma sig och till ett kallt om den vill svalka sig. De flesta har en "favorittemperatur" som de kan hålla med några graders variation. Denna temperatur ligger oftast mellan 27 och 31. Tropiska ormar föredrar normalt de övre av dessa värden, medan ormar från tempererade zoner föredrar de lägre. En temperaturskillnad mellan olika platser i terrariet låter ormen välja den temperatur den vill ha. En termometer kan vara ormägarens bäste vän då ormar ofta vägrar att äta om temperaturen ligger mer än några grader under favorittemperaturen.
Ormar har separata dag- och natttemperaturer när de lever vilt. Vissa studier visar att om en orm konstant har sin favorittemperatur så kan den få värmeslag. Hanarna kan också råka ut för att sperman dör. Det är antagligen bäst för en orm att tillbringa natten med 3 till 11 grader lägre temperatur än den har på dagen, när den rör sig.
Boplatsen: Terrariet skall vara tillräckligt stort, lätt att göra rent, tillräckligt luftigt och rymningsfritt. Akvarium med korg(?)lock är lämpliga att använda. Skolådor av plast och andra plastlådor blir också bra, om man klipper tillräckligt mycket hål i dem. Stora terrarier kan göras av trä och korg(?), men inte med hönsnät eller liknande, eftersom en orm kan skrapa sönder nosen mot nätet.
De flesta ormar behöver inte mycket utrymme. Ministorleken för ett terrarie föreslås vara 1/2 kvadratdecimeter golvyta per decimeter ormen är lång för ormar upp till 1,8 meter och 3/4 kvadratdecimeter för ormar mellan 1,8 och 3 meter. öka minimistorleken med 25% för varje extra orm som skall bo i terrariet.
Terrarier måste hållas rena, annars kan ormen utveckla "smutsig bur syndrom" när avföringen börjar bli för mycket. Terrarier bör rengöras varje eller varannan vecka med rengöringsmedel och desinfeceringsmedel (tex 5% sodium hypoklorit blekning (Chlorox)) utspätt som för rengöring av trä. Koltjäre- och fenolprodukter är giftiga, så de skall undvikas.
Rengöringen blir lättare om man täcker golvet med någonting. Papper (inklusive tidningspapper), utomhusmattor och ärtsand(?) är lämpligt. Strimlad asp, är också bra för stora och mellanstora ormar. Sand, jord, sågspån och kattsand är inte bra. San och jord torkar dåligt, och en blöt bur uppmuntrar hudsjukdomar. Damm från sågspån och kattsand kan ge en orm obotlig lunginflammation. Bitar av cederträ kan vara giftigt.
De flesta ormar mår bra i ett enkelt terrarie. Alla behöver en vattenskål och någonstans där de kan gömma sig. Nyfödda ormar ringlar ihop sig i vecken i en löst hopknycklad tidningspappersbit. En stängs papplåda med hål i ett hörn går bra till större ormar. Om lådan är för stor för ormen kan den fyllas med knycklat tidningspapper. Trädormar behöver en gren. Stenar, växter och liknande är helt valfritt.
Det är bäst att ha en orm i varje terrarie, framförallt om man har ormätande ormar som kungsboan. Om ormarna måste dela bostad går det oftast bäst om enbart ormar av samma sort bor tillsammans.
Mat: Alla ormar är köttätare. De äter aldrig sallad, morötter, bröd och liknande underligheter. Dieten varierar mellan olika ormtyper, läs i en bok för mer information om varje. även rent individuella skillnader förekommer. Så långt som möjligt bör man ge ormen dess naturliga mat. De flesta vuxna ormar skall få mat varje vecka, eller var tionde dag, medan yngre, växande, ormar skall äta oftare. En orm kan klara sig i veckor utan mat om det är nödvändigt, men den mår bättre om den får en normalstor måltid en gång i veckan än om den får en jättemåltid var tredje vecka.
Det har hänt att hungriga möss har ätit fångade tama ormar, så en levande mus eller råtta skall tas ut ur buren om den inte ätits upp inom en timme. De flesta ormar kräver dock inte levande mat. Många ormar bryr sig inte om maten lever eller inte, och vissa accepterar enbart död mat. Fryst mat kan användas om den tinas ordentligt.
Om din orm inte äter kan det bero på att det är för kallt (se Temperatur). Det kan också hända att den vill ha sin mat inne i ett gömställe. Det kan hända att den vill ha något helt annat, som tex min Burmesiska pyton som älskade duvor och hatade råttor, eller min majsorm som älskade råttungar(?) men vägrade äta möss. Om en vuxen mus skrämmer din orm, pröva med en som nyss dödats, eller en unge. Om man öppnar magen på den döda musen rinner det ut blod, vilket ger en lukt som får ormen att bli mer sugen på mat. Om ingenting hjälper, försök hitta en erfaren person som kan hjälpa till. Tvångsmatning är enbart en absolut sista utväg.
Hudbyte: Mellan varje eller och var tredje månad släpper ormar sin hud. Dess öga är grumligt i några dagar, klarnar sedan, och efter ytterligare ett par dagar släpper den huden. Borttagningen av den gamla huden tar bara ett part minuter, när den väl lossnat från läpparna. De flesta ormar vägrar att äta under den här perioden. Ibland lossnar inte all hud. Det händer väldigt sällan om luftfuktigheten hålls vid en bra nivå, 40-70%. Daglig sprayning med vatten efter att ögonen klarnar hjälper till att motverka sådana problem. Om en del hud inte lossnat skall ormen läggas i blöt i en halvfull burk med 21-30 grader varmt vatten i ungefär en timme. Sedan kan man försiktigt dra loss den gamla huden.
Parasiter och sjukdomar: Ormar kan råka ut för många krämpor - kvalster och fästingar på huden, magmask, protozo(?), bakterier eller virus som angriper munnen, huden och de invändiga organen. Tom cancer har hittats hos ormar. Nya ormar skall hållas i karantän i minst 2 veckor, så att de kan undersökas. Om ägaren inte kan ta hand om sjukdomar edyl som hittas skall ormen tas till en veterinär som har erfarenhet av reptiler.
Fästingar är blodsugande, sjukdomsspridande [arthropods], och är ca 3 mm stora eller mer. Man kan försiktigt ta bort dom med en förlossningsstång(?) och lägga dom i lite sprit. Man skall undvika att lämna kvar huvudet i huden.
Kvalster är knappnålsstora, blodsugande [arthropods] och är nära släckt med fästingar. Vanlig ormkvalster kommer nästan alltid från ormar i en smittad djuraffär eller liknande. De hittas sällan på nyfångade ormar. Att stoppa en tuss med 2,2-diklorvinyl dimetyl fosfat i terrariet över natten dödar kvalstren. Lägg tussen i en ask eller liknande med hål i. På det sättet kommer insektsmedlet ut, men ormen kommer inte åt det. Ge inget vatten under tiden. Efteråt måste terrariet rengöras ordentligt. Om den kvalsterbärande ormen just anlänt bör detta räcka bra. Om kvalstren inte upptäcks genast sprider de sig, och behandlingen kan behöva upprepas en gång i veckan under en månads tid för att det skall hjälpa.
Maskparasiter finns ofta i ormens mage men gör för det mesta inte mycket skada. Dom hittas om man undersöker avföringen, och dödas med kommersiella antimaskmedel.
Sexande och uppfödning: En orms kön kan kluras ut på flera olika sätt. 1) Den mest pålitliga undersökningen kan bara göras av en erfaren person. Man stoppar då in en metallsond genom öppningen för att leta efter könsorganen. Varje hanorm har två könsorgan vid roten av svansen. 2) Ett enklare sätt är att titta på svansens längd och tjocklek. Hanarna har längre och tjockare svans än honorna. När man ser ormen från sidan är hanens svans normalt hälften så tjock vid mitten som vid roten. Honans svans är oftast hälften så tjock en fjärdedels svanslängd från roten som vid roten. Medan man övar kan man titta på vuxna ormar med känt kön innan man tittar på yngre ormar. 3) Manliga boa konstriktor och pytonormar har längre sporrar än honorna på varje sida om öppningen.
Oftast måste ormar som skall ha barn leva i en välgjord kopia av deras naturliga omgivning. Detta kan innebära säsongsberoende dag-natt-växlingar med speciallampor, vinterkyla och annat. även om uppfödning bör uppmuntras så kräver det lite mer entusiasm än att bara ha ett par ormar.
Protokoll: Protokoll bör föras över ursprungsort, matning, hudbyte och barnafödande. Dessa hjälper till att hålla matschemat, och ger en samling större värde. I vissa länder/stater krävs det också av myndigheterna.
Annan litteratur: Följande är bland de mest användbara böckerna.
Conant, Roger. 1975. A field guide to reptiles and amphibians of eastern and central North America. Peterson Field Guide Series, No. 12. Houghton Mifflin Co., Boston. Andra upplagan, 429 sidor.
de Vosjoli, Philippe. 1991. The general care and maintenance of Burmese pythons. Advanced Vivarium Systems, Lakeside, California. 44 sidor. (Det här är en del i en serie från AVS som handlar om skötseln av diverse reptiler och amfibier. Alla är bra och billiga).
Kauffeld, Carl. 1969. Snakes: the keeper and the kept. Doubleday, Garden City, New York. 248 sidor.
Mattison, Chris. 1987. The care of reptiles and amphibians in captivity. Blandford Press, New York. Andra upplagan, 317 sidor.
Gå till:
[Jonas texter]
[Jonas sida?]