Indien dag 18, 1/3 2000

Väcktes av morsan som ville nåt (misstänker att hon ville väcka oss helt enkelt). Tog en dusch och packade ihop sakerna (mina och brorsans). Vi knatade upp med bagaget till morsans rum och lät morsan irrvimsa oss en stund innan vi gick ner för att checka ut (vilket gick bra, fast det tog en liten stund att övertyga dom om att morsan inte skulle checka ut hon också).

Efter detta stack jag och brorsan iväg med en auto till den plats som stod uppskriven på en lapp vi fått av mr Sediqqui (där det enligt honom skulle finnas metallskulpturer). Affären fanns där den skulle vara (eller iaf där chaffisen släppte av oss), men var tyvärr stäng och förbommad. Den förbommade affären fick oss att ta en promenad genom the Chawk (som viasde sig ligga precis bredvid, fast det här måste varit andra änden jämfört med den vi gick in i förra gången (affärerna i chawken höll på att öppnas och göras i ordnign dom också, så vi gick mest och strosade) i väntan på att den skulle öppna, och när vi kom tillbaka var den fortfarande stängd. Vi bestämde oss för att knata runt lite till och hittade då en annan afför med metallsaker som var öppen och knatade in i den istället. Den affären var fylld av indisk kitch (dom har gjort kitch till en konstart, har aldrig sett så mycket hiskeliga saker), och brorsan hittade två statyer han ville ha i den (en sån där med massa armar (han köpte båda)). Vi knatade sedan iväg till den stöngda affären igen, och nu var den öppen så vi kunde titta i den också. Mera vojniga saker! Jag köpte en hiskelig klocka (en ful skrattande Buddha som höll uppe en ful klocka över huvudet, gjord i billig skräpmetall som målats för att se ut som koppar (den var oemotståndlig (synd bara att Klara inte lever och får se den, fast hon ser den kanske ändå))) och brorsan köpte en underlig draktutemojäng. När vi köpt sakerna insåg vi att vi behövde en väska till om vi skulle ta hem dom också, så vi knatade in i chawken igen på jakt efter alla väskaffärerna vi sett där tidigare. Det väskaffärerna hadde effektivt dragit sig undan och gömt sig för oss (dumma dom). Efter att förgäves ha vandrat runt i kringelkrokarna utan att hitta väskor bestämde vi oss för att försöka lura verkligheten och satte igång att leta efter kokkärl istället. Vi letade och letade efter kokkärl utan att hitta ett enda, men efter en stund dök väskaffärerna upp istället. Vi knatade in i en affär där brorsan köpte en stor billig väska med hjul på som vi stoppade ner våra påsar och brorsans ryggsäck i.

När vi nu hade fått tag i både pryttlar och väska tog vi en auto med alltihop till kliniken där vi satt en stund och snackade datoriska med Prenne (han ska skicka massa databaser i mail till mig, så jag kan klura över dom, och så ska dom ju stoppa in minne i en maskin också). Efter en stunds pratande knatade vi upp till taket och åt lite, och sen satte vi oss och snackade mer datoriska (av helt annan karaktär) med Satio. Efter datorsnackandet tog vi farväl av de som var kvar, knatade ut och fick en auto hämtad åt oss och kramade om Satio (jag gillar karln). Från kliniken tog vi en tur förbi den onda (elaka, dumma, vidriga, otäcka och rent fördjävliga (hang Andersson!)) fabriken för att ta ett par bilder på muren utanför, och åkte sen vidare till Sediqquis.

Hos Sediqquis satt vi och pratade ett tag innan jag bestämde mig för att jag ville gå iväg och ta lite foton från taket på ett högt hus i närheten (utsikten från det taket var suverän, så jag ville ta bilder av hur stan såg ut därifrån). Iväg gick vi, och upp i husets trappor, men upp till taket kom vi inte eftersom där var en dum gallergrind ivägen, så jag fick nöja mig med att ta lite bilder från trappan (det blev ett par utsikts bilder (fast inte med så mycket stad som jag ville) iaf, och en på barnen (som inte kan ha varit samma barn som alltid fanns kring utanför där Sediqquis bodde eftersom dom var uppenbart ovana vid att se vita (och några verkade lite rädda också)) nedanför trappan. Vi (jag och brorsan alltså) knatade tillbaka till Sediqquis där vi satt ett tag och åt lite grand. Nu var stämningen mer vemodig en dagen innan, och tyvärr var inte alla där (och vi hade inte tid att vänta eftersom vi skulle med tåget till Delhi senare på dan (vi hann inte ens dricka te efter maten)). Vemodigt, vemodigt. Efter en stund knatade vi ut för att ta en auto till hotellet, och sa massa farväl och så. Tabna var alldeles ledsen (och lite sur) och grät och ville absolut följa med i auton (jag fick iaf krama henne, fast det var på gränsen (hon blir sur när hon blir ledsen den tjejen))), vilket förstås inte fick. Iväg åkte vi iaf...

Vi åkte till Hotellet där vi packade färdigt (vi hade ju fler väskor nu, så det vart en ommöblering av allting och en omväskefördelning också). Vi tog med oss våra väskor och knatade ner och tog en auto (på vägen fick vi förklara för personalen att morsan inte checkade ut när vi gick) till stationen. Vi letade reda på rätt tåg och rätt vagn och trasslade oss ombord (och trassligt var det, det här var första klass så vagnen var full med odrägliga överklassmänniskor som inte tog någonn som helst hänsyn till någon alls och absolut inte kunde tänka sig att hjälpa varandra eller stiga åt sidan eller vänta eller såna underliga saker (suck)). Mitt när jag stog instängd av en tant som absolut ansåg att hennes väsker skulle upp på hyllan bakom mig innan jag lämnade platsen där jag stog ivägen för väskan (det var en ung man som skulle krångla upp hennes stora väska, och jag hjälpte honom när jag insåg att jag inte kunde få komma ut för att lämna plats så han kunde få upp den själv (men nåt tack fick jag förstås inte för att jag trasslade upp den enorma tunga saken)) dör mrs Sediqquis upp i vagnen och vinkade och ropade. Kul ju! Vi trasslade oss ut ur överklasshärvan för att ta oss ut ur vagnen, och där stod morsan och Fairy och några okända bekanta till familjen också. Ut och krama om Fairy och prata och säga mer hej och farväl. Efter en stund kom Farah, Godo och Tabna också, stressade eftersom tåget skulle gå om bara nån minut (dom släppte ner Tabna på marken när hon såg oss, så sprang hon fram till oss och såg glad ut). Mera prata och mera farväl. Efter en stund till kom mr Sediqqui springande (en syn, hade aldrig kunnat tänka mig honom springa om jag inte sett det själv (han hade en ganska så skön, avslappnad Sediqquisk stil) i sista sekunden (enligt klockan alltså). Eftersom tåget var försenat vart det tid till mera pratande och farvälande och jag hann krama om flera av dom (och den här gången fick jag krama Tabna utan protester (hon välsignade oss också)). Men... Efter en stund var det ändå dags för oss att kliva upp på tåget som skulle röra sig iväg och vi stod i dörröppningen och vinkade när det åkte längs perrongen (och de på perrongen vinkade förstås tillbaka). Vemodigt (och återigen blir jag vemodig av att skriva om det, vill tillbaka nu när jag skriver det här, suck)...

Tåget åkte som sagt, och på tåget fanns en snäll och trevlig tågnisse. Han hade stått med ett leende i tåget och sett på allt vårt farvälande på perrongen och vinkandet och när vi knatade in i tåget efter att ha vinkat klart hälsade han och frågade var vi kom ifrån och välsignade oss. Han verkade uppriktigt tycka om oss (med tanke på att han var van vid de där odrägliga överklassvarelserna så kan det ju vara det att vi faktist flyttade på oss när vi stod i vägen för honom tillsammans med att vi tog ett så långt och hjärtligt farväl av icke överklassfolk som gjorde det (han hade förresten ett speciellt utseende, håret var fläckvis rödaktigt ljusare och han hade blåa ögon)).

På tåget fick vi efter en stund varsin flaska mineralvatten. En stund efter det fick vi mangojuice (i liten tetra), och sedan fick vi nån sorts papplåda med nån sorts måltid i som vi lade undan så länge. Vi fick sedan tepåse, pulvermjölkspåse, stor sockerpåse samt en tesked på en liten plåtbricka. Dessa satt vi med en stund innan det kom en tågnisse (dom var två, så ibland kom han som gillade oss, och ibland en annan karl) med en frigolitmugg med varmvatten. Vid det här laget var jag lite sugen på vanligt te, så jag skippade sockret och mjölkpulvret, tills jag insåg att teet i sig inte smakade nånting då"jag hällde i påsarna iaf för att åtminstonde få nånsmak (söt varm mjölk är godare än varmvatten). Tåget åkte och åkte och åkte, och vi sat och satt och satt medan det åkte och åkte och åkte. Efter att ha sysslat med detta ett tag plockade jag fram den lilla måltiden i vilken jag hittade en macka, en underlig sak, och en sötsak (och så fanns där ketchup också förstås (suck)). Det såg ok ut, så jag åt måltiden (men inte ketchupen) och drack min juice. Efter ytterligare en mängd stunder av den ovan nämnda sysselsättningen blev tågets radio alldeles on mot oss, den spelade en indisk hiskelig smörsång med smörig musik baserad på temat till "Den Onde, den gode den fule" (isch!), och en stund efter det kom en tjock och ful gubbe fram och ställde sig och glodde på oss en stund innan han gick sin väg. Vi åkte vidare. Helt plötsligt kom en hel drös vita ombord på tåget vid en station, vilket gjorde oss mäkta förvånande och undrande (vi insåg senare att det var vid Agra, där det är helt normalt).

En stund efter den stationen kom dom och gav oss tomatjuice, och sedan yoghurt i lerburk och sen en större måltid. den måltiden var påhittad av en komplett idiot, eller iaf sättet att servera den. Först får man en bricka med bestick och servett och sånt på som passar rätt lagom att hapå det lilla bordet, sen får man en stor sån där uppdelad mjuk plasttalrikssak som är för stor för bordet och dessutom förpackad i en platpåse som är designat så att det är nästan (men inte helt) omöjligt att få ut maten utan natt luta på det hela. Lutar man på det så dräller man eftersom det är soppaktig mat där i (självklart). När man väl lyckats få ut den idiotiska tallrikslådan ur den lika idiotiska påsen ska man ställa den på brickan den inte får plats på med följden att den förstås står och lutar på ett sätt som nästan (men inte helt) garanterar att man spiller igen. Under tiden ska man också fundera över var fan dom har tänkt att man ska ställa lerbukurken med yoghurt (och har man öppnat juicen får man fundera över den också) när nu hela bordet tas upp av tallrikssaken. När man väl fått ordning på den saken gällde det att utan att knuffa till sin tallrik försöka trassla upp den idiotiskta folietrasslan i vilken brödet befann sig, och att sedan lista ut var man egentligen skulle lägga brödet nånstans om man ville hålla det torrt från maten. Efter att ha lyckats med allt detta och faktist fått i sig maten utan alltför stora missöden återstod att försöka få in skräpet i påsen igen, och lämna alltihop till tågnissen, vilket som tur är inte var riktigt lika besvärligt. Som belöning för att man klarat av middagen utan att polis eller läkarhjälp fick man en liten rund pappersbytta med god glass (och det förtjänade man).

Inte särskilt lång tid efter det var tåget framme i Delhi. Vojne! Stan var minst lika jobbigt som vi redan fått för oss. Usch. Massa påträngande folk, bärare som tjatade och tjatade och tjatade och autoförare och taxiförrare som tjatade lika mycket. Vi lyckades efter en stund trassla oss förbi de flesta av bärarna (fast en efterhängsen en som envisades med att visa att han hade en plåtbit var nästan omöjlig att bli av med), och följde med en av taxilirarna eftersom vi ju faktist tänkte ta en taxi eller auto till hotellet. Fast taxiliran var lite underlig, när vi visade honom lappen med adressen envisades han med att vi skulle till YWCAs kontor som låg tvärs över vägen från stationen fast vi frösökte säga till honom att vi bokat rum på hotellet och bara ville bli körda dit. Vi hakade iaf på honom till kontoret för han sa nåt om att dom kunde ordna så vi fick billigare resa till hotellet (inte för att vi var säkra på det, men vi insåg iaf att han tyckte det var viktigt att vi gick dit först, så vi hakade på). På kontoret envisades personalen med att vi skulle ringa hotellet för att bekräfta bokningen av nån anledning som vi inte heller förstod (krångligt det där när dom inte är så bra på engelska). Även detta gjorde vi, fast det gick inte särskilt bra (några gånger funkade det inte alls utan vi fick ringa om, och de gånger vi faktist kom fram upprepade nisse i andra ändan bara att det var fullbokat och frågade om bokningsnummer (när jag sa att vi inte hade nåt nummer men att det var bokat i våra namn så envisades han återigen med att det var fullbokat)). Nånstans medan vi trasslade på kontoret knatade taxinissen ut, och när vi gick därifrån (utan att ha nån aning om varför vi varit där eller varför vi försökt prata med hotellet i telefon) så var han borta, men en autoförare som försökte ragga upp oss på stationen hade följt efter och stod och väntade där utanför. Vi åkte iväg med den genompigge (han var verkligen pigg, och bar vår största väska gjorde han också) killen och hoppade i hans auto och visade honom lappen. Iväg for han i hög fart och for omkring som en tätting på massa underliga vägar kors och tvärs genom stan. På vägen fick han stanna och fråga några packade taxichaffisar (dom satt i en taxi och söp) om vägen, för att sen fara vidare på samma sätt. Fram till hotellet kom vi, och resan gick på 170 rupies (vojne(!) tyckte vi som var vana vid Bhopals priser, men gav honom 200 iaf eftersom vi ändå hade mer pengar kvar än vi egentligen behövde).

På hotellet (YWCA står det på det, men det drivs visst gemensamt med YMCA, så jag fick vara där, men bredvid ligger nåt som bara är för kvinnor) checkade vi snabbt och smidigt (langade in passen, nisse bakom disken skrev upp lite snabbt, och så satte vi dit våra kråkor i liggaren (viss skillnad mot Bhopals regler)) och knatade upp till rummet (där dom hade placerat duschen innaför muggen (genialt) och hade ett duschdraperi också (det ni! (och muggpapper fanns från början dessutom))). Från rummet knatade vi sedan ner för att kolla upp hur vår guidade turisttur i Agra funkade och insåg att vi måste gå upp klockan halv sex på morgonen nästa dag (vi är idioter!). Upp till rummet igen, begära väckning i receptionen och ställde nallen också för säkerhets skull (den gick inte att ringa med, men pipa kunde den ju göra ändå), käkade magpiller och la oss för att sova (det var ju mitt i natten).