Indien dag 16, 28/2 2000

Vaknade av nån form av till en början oigenkännlig musik (jag känner dock inte igen mycket alls när jag just vaknat), som visade sig komma ut ur en tokig sjungande människa som helt saknade könsla för hur folk vill ha sin omgivning när de sover (han var väl helig också eller nåt, men det ska väl inte vara en anledning att hålla på sådär när jag är trött heller). När jag nu ändå var vaken och det var för mycket rörelse (och fler sjungande dårar (varför skall allihopa sjunga just på morgonen, och varför just i vårt tåg (annars var dom där sakerna inte alls så vanliga)?)) så fortsatte jag morgonen med att ligga och läsa i väntan på att tåget skulle komma fram till Bhopal.

Så småningom kom tåget fram, och vi lät alla de andra trassla sig av i högar (de stod förstås redan vid utgångarna och hade köat i korridoren den senaste halvtimmen) innan vi också gick av och knatade iväg till den sida av stationen som låg längst från hotellet. Där tog vi och trasslade in oss alla tre i en liten auto, och åkte iväg för att ta våra sedan en vecka bokade hotellrum i besittning. Några hotellrum åt oss fanns dock inte, alla var upptagna (och då hade vi ändå sagt både vilken dag och vilken tid vi skulle komma, samt blivit lovade exakt samma rum som vi hade innan (suck)). Vi fick tillfälligt langa in oss och vårt bagage i ett stort fint rum med AC i väntan på att få nåt annat. Efter att ha tagit det lungt ett tag och njutit(!) av en varm(!) dusch så ville dom ge oss det där rummet som vi bytte från förra gången och som dom alltså visste att vi inte ville ha. Efter ytterligare tjafsande blev det så att jag och brorsan stannade kvar i AC-rummet, och morsan tog det dumma oväsniga rummet.

Efter en stund bestämde jag och brorsan oss för att sticka ut en sväng (och passa på att fylla i alla papprena på vägen ut (dom hade bett oss flera gånger och verkade lite oroliga att vi skulle skippa ifyllningen)), men då mötte vi Satio i trappan så vi knatade upp till morsans rum alla tre och satt där och vimsade (man gör det om morsan vill planera nåt när andra personer (än hon själv alltså) är närvarande) ett tag i stället. Så småningom knatade jag och brorsan ner för att fylla i papprena (och lät Satio och morsan vimsa vidare utan oss (papprena är alltså den första stora liggare (med farsans namn osv), den andra stora liggaren (med hans namn igen, plus ännu fler saker) samt det rosa specialpappret)), och knatade efter en halvtimme upp för att vimsa vidare (under det här vimsandet ville dom ett par gånger få ner morsan för hennes ifyllande men Satio fick dom att komma upp istället (han skrattade åt hur vansinnigt mycket papparestrassel det var)). Under vimsandet lyckades vi också få morsan att ge oss en beskrivning av hur man tog sig till den banken (som hon också namngav) hon tyckte var bäst och vilken bank (som autoförarna ofta ville ta en till) som man inte skulle in på.

Jag och brorsan knatade ner och försökte förklara för en autoförare vart vi ville, och visade dessutom lappen med bankens namn på, vilket fick till följd att där efter en stund var ett helt gäng med autoförare som försökte lista ut vart vi ville. Efter ett tag verkade det som om dom kommit underfund med det så vi hoppade in i en auto och åkte iväg. Mdean vi åkte höll vi koll på vägen också för att förgäves jämföra den med morsans beskrivning (enligt den skulle vi till höger efter två rondeller nära varandra, men där fanns ingen bank alls (men efter en hel radda av ytterliggare rondeller (varav flera nära varandra) började det dyka upp en del banker), och autoföraren stannade så småningom vid en bank som hette nåt helt annat än den vi hade uppskriven på lappen. Eftersom vi strax innan passerat en bank som funkade (även om morsan sagt att vi inte skulle till den) så hoppade vi av och knatade bakåt en bit och gick in på den banken som visade sig vara precis den bank vi skulle till (fast den låg till vänster och inte höger, och hade fel namn (och var dessutom den morsan sagt att vi inte skulle till (om det överhuvudtaget existerade nån bank med det namn morsan skrivit upp har jag ingen aning om))). Vi knatade alltså in på banken och fick sätta oss vid ett bord innanför disken där vi langade fram resecheckar och dollarsedlar. Först fick inte brorsan växla in alla checkarna eftersom dom hade ett tak på $200, men när killen på andra sidan bordet insåg att vi var Ingrid Eckermans söner så gick det ur bra som helst. Vi fick skriva under checkerna (två extragånger för mig eftersom mina namnteckningar var slarviga) och extrappren (tre undesrskrifter per extrapapper) och fick våra små nummrerade mynt som vi tog med oss utanför disken där vi satt och väntade på att den fruktansvärda nummermojängen (den spelade en otäck trudelutt varje gång den bytte nummer) skulle visa nåt trevligt. När vi väntat en alldeles väldigt lång stund så visade den brorsans nummer och han gick fram och fick sina pengar, och efter en inte lika lång stund dök även mitt nummer upp och även jag fick mina pengar, och vi kunde lämna banken igen.

Då vi lämnat banken tog vi en auto för att åka vidare till Ghnadi Medical Collage där morsan skulle hålla föredrag (samma föredrag som i industristaden, fast i version anpassad för medicinstuderande den här gången (och med TV och tidning på plats också (det hade medan vi var borta blivit nåt mycket större av det än det var från början (dom pratade om att nån borgmästare eller så skulle dyka upp också)))). På colleget letade vi oss ganska lätt fram till rätt sal, där det än så länge var tomt men där vi till vår förvåning såg en stor skylt om att morsan kom från nåt WHO-projekt och talade (att det hade anknytning till WHO var en lika stor överaskning för henne som för oss (och att WHO-projektet var något hon inte helt stödde var ju också en underlig detalj i det hela)). Vi la våra saker där och väntade lite och tog en kort sväng förbi deras läbbiga museum (fult med foster och människordelar i flaskor och burkar) och efter en stund dör Satio upp också med diabilderna. Efter att vi varit där en stund utan att hjälpa till (Satio hade bett oss vara där för att hjälpa honom med diaprojektorer och sånt, men det skötte en annan lirare som hörde till platsen) annat än genom att låna ut en bok som fick ligga under ena diaprojektorn så dök även morsan upp och tittade på den underliga skylten och började förbereda sig. Ytterligare en stund senare dök dunderhippien Steve upp (han bor i Kashmir eller nånstans åt det hållet (i bergen alltså) och var kiropraktor på kliniken ibland (han ägnade sig dessutom åt att lära upp en kiropraktor som inte bor långt därifrån)), trevligt karl han. Vi väntade ett tag till, och så småningom dök en hel mängd studenter upp, och föredraget kunde börja.

Föredraget började med att nån nisse i vit skjorta kom fram och mumlade en massa saker med ordentligt säkerhetsavstånd till micken, varefter det kom en dam med blommor åt morsan (dom glömde hon tyvärr senare på ett kontor (blommor fick vi förresten jättefina i den skolan där vi satt på podie (små saker arrangerade av barnen))). När lite sånt väl var klart så kunde föredraget börja också, fast lite extra saker var en dam tvungen att säga innan morsan fick prata. Morsan höll sitt föredrag, och gjorde det ganska bra tror jag men jag är osäker på hur bra studenterna hängde med (läkarutbildning i den här staten är mer eller mindre ett skämt). När det var fem minuter kvar av morsans långa föredrag kom en nisse som såg ut att vara president i nån bananrepublik in och satte sig innanför dörren, och när föredraget var klart kom han fram och satte sig och fick blommor han också. Han visade sig vara vice chancellor för universitetet. Som sådan var han föstås tvungen att säga några "korta" meningar han också. det gjorde han, tyvärr. Suck. Han började med att förklara att han höll med morsan (han hade alltså bara hört de sista fem minutrarna (morsan hade bland annat sagt att vi måste minska användandet av pesticider) för att strax efter säga massa saker var precis tvärtemot det hon sagt (han tyckte vi måste använda mycket pesticider). När han sagt lite underligare (tex att han visste precis vad POPs (Persistent Organic Pollutants) innebär eftersom han på 60-talet varit med om att göra en undersökning med fiskar (som förstås inte hade nåt med POPs att göra)) saker kom han in på DNA vilket uppenbarligen var nåt han älskade att tala om, och ville visa att han visste mycket om (det gjorde han inte). Något förundrade till en början, men så småningom roade och uppgivnia fick vi höra honom berätta om de stora genombrotten inom genetiken. På 60-talet kom det första genombrottet då vi hade kartlagt all DNA komplett. Det andra genombrottet kom på 70-talet då vi lyckades klyva DNA (försök inte förstå vad han menar). Det tredje genombrottet kom förstås på 80 talet, då vi lyckades sammanfoga DNAt igen (han verkade faktist tro på det han sa, och dessutom verkade han stolt över sina kunskaper). Nu på 90-talet kom det senaste genombrottet som ledde till att vi nu har full kontroll över all DNA (vilket ledde fram till den poäng jag misstänker att hela den femton minuter långa DNA-utläggningen skulle leda fram till, nämligen att vi har full kontroll över DNA, men inte över föroreningar). Efter DNA-svamlet kom karln in på de fyra sfärerna en stund. Han menade att de fyra sfärerna är atmosfären, stratosfären, jonosfären och bisfären, och att dessa i sin tur motsvarar luft, vatten, jord och liv (och att liv i sin tur är DNA). Så småningom slutade människan (som alltså är vice chancellor för ett universitet där man utbildar läkare) att svamla och satte sig ner igen, och då var det bara lite krafs från damen samt lite mummel från mummlaren kvar innan tillställningen var slut. Efter tillställningen försökte dom ragga upp oss till te-drickning tillsammans med svamlaren inne på nåt kontor, men jag, brorsan och vadhannuhette lyckades smita från den (puh!). Istället tog vi en auto ner mot stan tillsammans, och jag och brorsan hoppade av i närheten av Sediqquis medan vadhannuhette (hans namn finns med nånstans tidigare i den här berättelsen (det är karln som hör ihop med Jennifer)) åkte vidare till kliniken. Vi fick senare veta att vi missade tillfället då en av nissrna på universitetet stolt visade morsan sin fina rapport, och morsan efter en stund insåg att all texten i rapporten var direkt stulen från en rapport hon skrivit (säger en del om hur saker sköts på det univeristetet (suck)).

När vi kom till Sediqquis fanns bara Raja där och vi satt en stund och pratade och drack te och tog det lungt. När Raja förstod att vi tyckte drakar var lite kul såg han till att få en grabb att springa iväg och köpa en liten pappersdrake åt honom som han sedan satt och trixade med och gjorde i ordning (en hel massa snöre hade han redan (och när han fixade med draken var det millimeterprecision på snörlängder och sånt)). Efter en stund var han klar med draken och vi gick ut för att se när han flög den. Vi gick inte ut på nåt fält eller så utan stannade utanför huset där han fick en av ungarna att hålla i draken och slänga upp den på kommando, och sen bara ryckte han i snöret så flög den (det såg otroligt enkelt ut när han gjorde det (duktig han)). Efter ett försök där den slog i trädet och behövde lagas fick han upp den igen, och på nolltid hade han fått den högt upp (han är otroligt duktig på att flyga drake), och högre och högre fick han den. Jag försökte lite själv att hålla den där lilla fläcken uppe och få den högre, men var tvungen att langa tillbaka linan när den började veva runt som jag vet inte vad. När han fått den så långt bort att jag knappt såg vart den tagit vägen vevade han in den lilla draken igen, och nånstans i den vevan dök mrs Sediqqui upp också och vi knatade in igen för att dricka lite te och äta lite bröd.

Efter ett tag dök även Fara med familj (heja Tabna!) upp, och så småningom också morsan, Oma med familj (Fairy blev genomglad). Vi satt ett tag och pratade allihop (och som vanligt satt jag både inomhus och utomhus (lustigt det där)). Efter en stund av sånt lugn frågade Ashad om jag skulle haka på honom när han skulle nånstans (vart visste jag inte) på bågen (tror det var Godos båge egentligen). Iväg åkte vi och hamnade så småningom mitt i den trängsta delen av stan där vi stannade vid ett gathörn och drack lite te som en nisse i ett testånd gav oss. När vi druckit teet knatade vi och en av nissarna i teståndet in i ett hus och uppför en trappa där karln bodde tillsammans med en tjej som Ashad presenterade som sin syster (jag fattade aldrig riktigt hur det hörde ihop, och morsan hade aldrig hört talas om nån tredje dotter i familjen) och deras son. Vi satt sen där en stund, och drack te och åt rulltårta, men eftersom ingen av dom kunde särskilt mycket engelska (fast sonen kom fram och hälsade och sa vad han hette och frågade vad jag hetter på engelska (han höll just på att lära sig sånt i plugget (lite blyg var han dock))) så vart det inte mycket samtal.

Så småningom brummade vi tillbaka till Sediqquis igen och kom precis lagom till middagen. Vi åt middagen, och sen satt vi och pratade och tog det lungt och spelade black seven och svarte petter (jag vann massor, heja mig!). Under hela kvällen hade folk dessutom hållt utkik efter morsan på TV, men hon dök aldrig upp där och någon insåg så småningom att det berodde på att dom hade fel kabelbolag. Vid slutet av kvällen kände jag mig väldigt seg (kopplade det till huvudvärken som fanns där förut men som nu var borta) och kände mig lite krasslig och vi bestämde oss så småningom för att åka tillbaka till hotellet där vi hade fått vår rena tvätt och sängen var bäddad med ett enda stort överlakan istället för varsitt (dumt ju!). Vi la oss att sova, och stördes inte alltför mycket av livet från gatan (det var ju inget slagsmål utanför fönstret i alla fall, det var på en annan sida av hotellet). Under natten sov jag tyvärr inte alltför bra efctersom min mage blev elak och trasslade och ville ha in mig på muggen hela tiden (den har för inte hämtat sig helt nu när jag skriver ner det här heller, och det är ändå en nästan en månad senare).