Indien dag 11, 23/2 2000

Vaknade i myggnätstältet (inte helt oväntat), och gick upp och ordningjorde mig som vanligt. Drack lite te, och knatade ut till datorn (hade fått höra att det funkade bättre med Internetkopplingen på morgonen) där jag som vanligt inte kunde kolla min post.

Väl vaknade och allt fick jag och brorsan skjuts in till Valod med den blå lastbilen (efter att ha åkt den en liten stund är jag gald att jag inte behövde åka med den skumpetiskaksaken uppe i bergen (vojne!) som barnen som skjtsas runt i den gör), en resa som säkert tog fem minuter eller så. Valod är en trevlig och lugn liten stad, där vi knatade iväg längs med huvudgatan och såg oss omkring (trevligt som sagt, och annorlunda då vi bara varit i hyffsat stora städer innan (mycket lugnare)) för att sedan knata tillbaka längs den igen utan att ha hittat nån keps (eller annan lämplig typ av mössa (skulle vara till brorsan eftersom hans gula keps gått paj)). Vi knatade då iväg till stadens början (om man kommer från Veddchi) där brorsan tyckte sig ha sett ett stånd med kepsar. Mycket riktigt fanns där ett stånd med kepsar, bälten och solglasögon. Brorsan provade ett helt gäng med kepsar, samt några bälten och solglasögon. Då han provat ett tag insåg vi båda att det här ståndet sålde saker för barn och inte vuxna eftersom alla kepsar och bälten, och nästan alla solglasögon, var alldeles för små. Vi lämnade ståndet utan någon keps (men väl med ett par glasögon (ett par alldeles "äkta" Ray-Ban för 40 rupies (6 spänn?)) som brorsan tyckte kunde vara trevliga, och bestämde oss för att knata tillbaka igen.

Sagt och gjort. Vi letade reda på vägen som vi kommit med lastbilen på, och gav oss av. Vi promenerade i lagom takt och såg oss omkring på omgivningen och hade det ganska trevligt en stund, tills vi började inse att vi kommit in på Vägen som inte leder någon vart. Där var likadant hela tiden, hur mycket vi än gick kändes det inte som vi kom nån vart alls. Vi gick och gick och gick och gick. Längre och längre längs med en oföränderlig omgivning. Efter att ha vandrat i evigheters evigheter längs denna varma (som tur var skuggades vi ganska ofta av trädtunnlarna (vilket vi båda tackar världen för)) enformiga väg började vi frukta att den onde var ute efter att ha lurat oss. Vi gick vidare, vattnet tog slut och fotfarande hade omgivningen inte ändrat sig. Långt gick vi. Vi undrade då och då om vi hamnat på fel väg, men varje gång tvivlet fick fäste i våra hjärtan dök nånting (ett hus, ett läger, en brunn, nåt annat) upp som någon av oss (eller båda) kände igen. Vi visste att vi valt rätt väg, och vi visste att vi inte passerat husen vi skulle till. Vi gick och vi gick. Vi undrade igen, och vi räknade efter (hur snabbt åker en lastbil, hur lång tid tog det till stan, hur fort går man och hur länge har vi gott) för att försäkra oss om att vår promenad inte var orimligt lång. Vi upptäckte både till vår glädje och förtvivlan att den inte var orimligt lång, så vi vandrade vidare och vidare längs denna oföränderliga väg, då och då avbruten av en igenkänning. Helt plötsligt tog asfalten slut och övergick i en bygata av sand och grus. Nu började vi verkligen udnra var vi var, eftersom vi aldrig passerat denna plats tidigare. Osäkert vandrade vi in i den lilla byn, där en onykter (mycket) man bestämde sig för att försöka hjälpa oss. Han förstod inte vad vi sa, och vi förstod inte vad han sa, men han var mycket säker på att vi skulle gå vidare genom byn iaf. Vi bestämde oss för att vi lika gjärna kunde se efter vad som fanns på andra sidand en innan vi vände (utsikten att behöva vandra en och en halv timme tillbaka på den varma eviga vägen var inte särskilt lockande). I byn stötte vi till vår lycka på två studenter som kunde lite engelska, och som (återigen till vår lycka) visste vem Cookie var och var hon bodde (alldeles i början på vår långa vandring, vi hade vandra i nästan en och en halv timme efter att ha passerat vårt mål). Hurra (för studenterna alltså, inte för att vi som de idioter (fast våra beräkningar var nog hyffsat korrektaäven om grunddatat med stor säkerhet var fel (vi har samma fina tidsbegrepp båda två, så tiden det tog att åka till stan var inte särskilt lätt att lista ut)) vi är knatat på tills vägen tog slut)! De två studenterna hjälpte oss också att förklara för chaffisen till en taxijeep (dvs, en vanlig jeep som ägaren använder som taxi när han känner för det (alla bilar tycks vara presumtiva taxisar ute på landet)) vart vi skulle, och vi åkte så småningom iväg i den (och då var där gott om plats eftersom vi som sagt befann oss vid vägens ände, även om den senare fick folk som stod utanpå också). Skönt att få sitta och åka bil en stund. När vi var nästan framme vid målet stannade taxin helt plötsligt och vi hoppade av och betalade (vilket vi antagligen inte behövt göra om vi inte ville) för att hoppa in i TUFF-jeepen som vi just mött (chaffisen hade lyckats se oss i taxijeepen genom fönstret). I den befanns sig Bikhu som gett sig av att leta efter oss eftersom vi var en halvtimme försenade till lunchen (att leta var inte så svårt, bara att fråga vilket håll de två vita männen som alla tittat på varit på väg). Vi åkte de få metrarna, insåg att vi tom stannad och tittat lite på diket som rann under vägen precis exakt vid infarten till husen vi bodde i utan att lägga märke till vara vi var. Suck (idioter! (vi alltså))!

Efter att ha ätit och skrattat (samt blivit skrattad åt) och så en stund så samlade vi ihop oss (dvs, jag, morsan, brorsan, Bhiku, Cokkie och chaffisen) för att ge oss iväg mot havet i jeepen (lärarinnorna var inne i stan dom tror jag). Iväg åkte vi, länge och längs massa olika vägar. Så småningom insåg vi att vi var på väg till Ghandi Dandi. En klart speciell plats. Det var dit Ghandi ledde den första av sina stora marscher (dessutom den första marschen där kvinnor var med ordentligt och protesterade). Marschen som ledde till havet där Ghandi med flit bröt mot britternas saltlagar (dom hade monopol på att göra salt och hade förbjudit befolkningen att göra det, ens för husbehov (om jag fattade det rätt)), och efter det blev arresterad. Vi knatade först ner till stranden där han samlade vatten och gjorde salt (nåja, vi knatade dit där stranden är nu, den har flyttat sig en bra bit ut i vattnet jämför med var den var då). Nån direkt lust att bada i det inte särskilt rena vattnet hade man inte, men titta på de små stjärnorna som gjorts av nån sorts små djur var ju bra, och att öht vara vid ett hav kändes också väldigt bra (ja, jag gillar vatten och hav).

Efter att ha tillbringat en stund vid havet knatade vi upp igen mot ingången till detta område (för övrigt passerade vi en järnvägsstation och en järnvägsövergång som båda var döpta efter Ghandi). Vid ingången såldes det läskeblask, så vi köpte ett par såna. Eftersom morsan ville stödja den inhemska tillverkningen köpte vi Thumbs Up (en coila) i stället för Coca Cola eller Pepsi (fast jag är iofs lika nöjd oavsett vilken Cola det är), vilket innebar att hon tyckte vi var dumma när vi sedan retade henne (hon hade pratat om Thumbs Up som bättre alternativ sen vi kom till Indien) efter att jag läst på flaskan och sett att Thumbs Up tillverkades av the Coca Cola Company (som fö självklart tillverkar även Coca Cola i Indien). Själv tyckte jag Thumbs Up var en helt ok cola (påmann kanske om Premier-cola som alltid är billig i Handen), men brorsan var inte alls nöjd med den. Vi knatade iväg med våra läskeblask för att se lite på omgivningen och sitta en stund och ta det lungt på en trappa. I omgivningen fanns bland annat en bur med pippisar i (där fanns några balla gojor, lite små lustiga hönssaker som påmann om duvor också (en av dom såg ut att ligga på ägg, och en annan höll på och bökade på det mest underliga sätt (vi funderade på om den skulle bygga bo))). Efter omgivningstitten lämnade vi tillbaka tomflaskorna och satte oss i bilen igen och åkte iväg.

Med bilen åkte vi till ett Gandhi-museum som visade sig finnas där bredvid. Det mueet var inplacerat i huset där Gandhi fick sova i samband med saltbrottet och demonstrationerna där, och låg precis bredvid den exakta plats där han faktist gjorde saltet (på den platsen stod ett stort monument nu). Museet var rätt enkelt (massa foton med text till, en jätte-Ghandi och det stora fatet Ghandi använde vid tillfället), men också rätt bra. Man kunde följa Gandhis utveckling och liv och de händelserna och sakerna som ledde fram till det som hände sen. Hans klädstil förändrades för övrigt markant (det blev tydligt när man såg det på foton på det sättet) under hans liv (från europeiska kläder och mustacher allt mer och mer indiskt tills han till slut knatade omkring i sina vita lakan).

Efter att ha besett museet och monumentet åkte vi iväg igen, tillbaka mot där vi varit innan, fast stannade vid en liten plats där det fans en liten parkliknande sak med tre träd och ett par bänkar och ett par skyltar. Den platsen, och ett av träden (vilket vet man inte riktigt) var platsen där Gandhi satt under ett träd och lovade Löftet (det där om att inte återvända hem förrän Indien var oberoende (och då menade han ju oberoende också)). Ballt att besöka platsen där hela köret liksom tog fart ordentligt (jätteballt)! Träden han satt under var såna där lustiga träd, men nån sorts underliga luftrötter som liksom söker sig ner till marken och när de hittar den så slår de rot så trädet får som flera stammar, och så kan de fara omkring där nere också (så de tre träden på den här platsen kan mycket väl vara samma träd, om man vill se det på det sättet (roliga trädsaker dom (dessutom förstod jag nu varför ett företag valde namnet Bunyan Vines (vilket dom där rotsakerna heter) som namn på det dom gjorde))).

Efter att ha tyckt saker var ballt ett tag så stack vi återigen iväg med bilen för att åka tillbaka (antog vi, eftersom vi egentligen inte hade nån aning om vart Bhiku och Cookie tänkt sig att vi skulle). Vi tog nu en helt annan väg, som även denna gången var ganska lång. Efter en stund hamnade vi plötsligt i en trång stad som vi åkte runt i ett tag utan att hitta några som helst kepsar (det visade sig att vi åkt in i stan för att leta efter en keps åt brorsan, vilket var sig han, jag eller morsan hade nån aning om). När vi åkt klart i den staden (vad den nu hette) åkte vi vidare och hamnade så småningom i Valod igen, där vi plötsligt och utan förvarning befann oss i en Khadishop (dvs, en affär där man säljer bomullstyger och bomullskläder från de koperativa bomullsväverierna (alldeles Ghandianskt är det)). Riktigt varför vi hamnade där fattade jag aldrig, men när vi ändå var där tyckte jag att jag kunde kolla lite efter skjortor (mina var smutsiga (utom den jag fått av Sediqqis, som jag ville skulle vara ren när vi kom tillbaka till Valod), bomullen är trevlig och det kostar inte så mycket). Började med att kolla efter långärmade vanliga skjortor utan krage, men såna fanns inte där (synd tyckte jag eftersom jag tycker om såna, och jag sett syntetiska såna på andra ställen). Där fanns kortärmade skjortor med krage, och såna där långa Indiska skjortor utan krage. Det slutade med att jag köpte två ganska tunna långa skjortor (kortas?) till Bikhus och Cookies förjusning, och brorsan köpte en kortärmad skjorta i "bomullssiden" (dom spinner bomullen på nnåt mysko sätt (Cookie gör visst sånt tyg också)). Små toastmackor fick vi också. Gott, fast vad katten dom langat med ketchup för förstod jag inte (det är nåt otroligt vad dom kan langa med ketschup till allt om det ska vara lite fint och kanske lite västerländskt). Helt plötsligt kom också brorsan och Bikhu in i affären med en helt otrolig mängd kakor (visade sig sen vara jättegoda kokoskakor). Av nån återigen okänd anledning hamnade vi sen i en skoaffär med massa läderskor, fast ingen var intresserad av att köpa några.

Efter affärandet stack vi vidare och hamnade hoss Cookies mamma och lite familj av nåt slag mitt inne i Valod. Vi satt där och snackade ett tag och tittade på folket som knatade omkring på gatan och på barnen som lekte och som kom och pratade med oss (bara barnen inte är för stora går det ju umtärkt att prata oavsett vilka språk man pratar). Fast ungarna fick man hålla lite koll på så att de inte sprang ut på gatan eller så. Efter en stund knatade vi in i huset också och satt och drack lite te och pratade en stund. Så småningom lämnade vi familjen och åkte tillbaka hem till Bikhu och Cokkie tillsammans med en av ungarna (den ungen trivdes där ute eftersom han kunde springa fritt omkring utan att alltid bli stoppad av föräldrar som oroade sig för stora bilar och sånt). Ganska kul unge (som dessutom lånade min ena penna och kartongbiten från mitt block och satt och ritade med dom när jag skrev ner de korta minnesanteckningarna jag just nu använder för att skriva det här (fast han fick en liten dumknäpp helt plötsligt och ville slå mig med både pennan och kartongen (tron det var när jag inte lät honom få de papper jag själv använde för att skriva på) och tycktes först inte begripa att vi tyckte det var fel att slå (han såg inte arg ut, utan glad, när han gjorde det) folk sådär (men han kom senare och bad om ursäkt vilken vi förstås tog emot och sa att det var lungt))).

Resten av dagen (kvällen) ägnades åt att ta det lungt. Jag knatade in till datorn igen för att inte kolla min mail, och så småningom kom lärarinnorna tillbaka igen. Pratade och läste lite innan vi gick och la oss.