Indien dag 7, 19/2 2000

Återigen så vaknade vi (dvs, morsan väckte mig och brorsan). Beställde jam on toast till omeletten, och det var faktist en antydan till sylt på de rostade brödbitarna. Läste i tidningen om bråken som var i stan dagen innan. Enligt tidningen hade Barjang Dal (hindunationalisterna) enbart bestått av stackars daglönearbetare som ville förbättre sina villkor och som då de helt fredligt hade försökt ha ett möte i staden blivit attackerade av den otroligt ondsinta och desutom berusade polisen. Tidningen var öht ortoligt positiv till de olika hindunationalistiska grupperna och till BJP (som får stöd från RSS som Barjang Dal, VHP och annat skräp är underavdelningar till) som tyvärr har regeringsmakten i landet. Hela framsidan var fylld med hur bra dom var. På baksidan fanns en lite artikel där stans nån fick anklaga Barjang Dal för att bråka, men tre fjärdedelar av den artikeln handlade om att vad Barjang Dal tyckte om anklagelserna. Fö tycks det som om det alltid blir bråk så fort Barjang Dal ska ha nåt möte eller demonstartion nåntsans i landet.

Efter frukost och sånt tog vi en auto till en stängd park där massa kvinnor som på olika sätt drabbats av gasolyckan (fy fan!) inte hade något lördagsmöte (vilket de annars har varje lördag). Från parken åkte vi till en Kashmir-shop vid Kings Hotell (det är mha hotellet man hittar dit). Tittade lite i affären, men inte så mycket eftersom vi inte hade så mycket tid (ska tillbaka tid när vi är tillbaka i Bhopal igen om ett par dagar (sitter i lilla staden jag glömt bort namnet på just nu). I den affären hittade jag en underbar svart skinnväst. Åtta fickor (plus en till) har den. Två normala innerfickor, två stora(!) fickor, och ett gäng mindre fickor. Genomfifflig. Morsan köpte en varm ulljacka i present till Fairy, och brorsan köpte en skinnsbag (han hade väldigt lite väska med sig och behövde plats för eventuella inköp) och tittade på en skinnjacka.

Från Kashmirshopen knatade vi över gatan (förresten finns visst en gata in i the Chawk där bredvid också) till en bokaffär, där brorsan köpte en genombillig bok om trådning i Java (datorbok alltså), morsan köpte en bok av en författare hon gillar, och jag köpte en bok med ett gäng indiska populära noveller i (tänkte det kan vara kul att se vad som är poppis att läsa här). Eftersom brorsans väska hade ett feligt blixtlås gick vi sedan tillbaka till Kashmirshopen igen där han fick byta väskan och dessutom köpte en skinnjacka (snygg svart sak).

Efter shoppandet åkte vi tillbaka till hotellet igen där vi snabbt packade om saker eftersom vi nu hade en väska att stoppa sånt vi inte behövde ha med oss till Valod (dit vi alltså skulle sen) i, samt gick på muggen och så. Efter detta åkte vi till Kliniken (en halvtimme sena (vi skulle vara hos Satio för att kunna äta hej till honom och de andra där en stund men skulle få hjälp att hitta dit av folk på kliniken (dessutom skulle vi lämna lite väskor där))). Eftersom vi var sena hade dom förstås ett stort möte som morsan fastnade en halvtime i. När mötet väl var slut promenerade vi iväg hem till Satio (trevlig anarkist han fö). Hos Satio befann sig också Becky, Tim och flickan vars namn jag inte minns, och så småningom dök Jennifer och Chris upp också. Vi drack nån sorts mumsig dryck innan vi åt mumsig mat varefter vi pratade om ditt och datt (blir en del politikprat med det folket (och ett par poem av Satio också)). Morsan spelade lite fiol igen, och sen lånade Jennifer (som gått och lämnat sin egen fiol hemma när hon och Chris stack till Indien och som saknade den rejält nu) den och visade sig vara genomduktig på klassisk musik (vojne!). Henne lilla flicka (bebis) var avundsjuk på fiolen, men en stund fick hon spela iaf.

Från Satio åkte vi sen till Sedickis där morsan gav Fairy henner present (jackan alltså), och där vi sen sa en massa hej till familjen (fast vi kommer iaf tillbaka dit om ett par dar nu), varefter vi åkte till hotellet för att hämta väskor och lite mackor dom gjorde åt oss (två liter mineralvatten langade dom med på köpet också).

Med packningen tog vi sen två autos till stationen, där vi hoppade av, betalade och trasslade oss fram till rätt perong (morsan frågade en järnvägsnut om vart vi skulle). På perongen var det dags att hitta rätt vagn. Vagn- och platsnummer ståt självklart inte på biljetten (det vore för enkelt), utan man får först titta på nån sorts centralt placerad lista där namn på alla passagerare med bokade platser finns och försöka förstå vad som menas med alla siffror där (jag misstänker att både vagnsnummer och nummret på vagnens plats vid perongen står där), för att sedan leta bland vagnarna och läsa den lista som finns på varje vagn och se om ens namn står där (och där står platsnummret man fått också). Vi hittade vår vagn och våra platser och placerade oss och våra saker där och förberedde oss att vänta en lite stund på att tåget skulle gå (dom går oftast i tid). Egen polis hade vi i vagnen också (det fanns en i varje vagn, och massor av dom på perrongen).

Helt plötsligt dök det upp folk i vagnen. Mr och ms Sedicki, Bodo, Tysttrevlarn och en karl jag inte sett förut som visade sig vara en fackföreningsledare av nåt slag (i facket Bodo är med i) samt ha nåt med den konstant pratande högtalarsystemet att göra. Vi sa en massa farväl till dom och gick så småningom ut och pratade på perrongen (den här gången gick tåget inte i tid).

När vi stod där ute kom plötsligt en hel massa skrämmor hojtande och skränande längs med perrongen till vagnarna längst bak i tåget. Massor av dom. Och massa snutar också. Misstänker att dom togs direkt från fängelset till tåget för att skjutsas ut ur stan. Oväsen förde dom iaf, och det var absolut inga daglönearbetare det handlade om. Dom hade alldeles för bra kläder, såg alldeles för välmående ut, och allihop var nånsting kring 20 år. Typiska skränande bråkmakare tyckte jag dom verkade vara iaf (internationellt fenomen det).

Så smångingom sa vi mera farvläl till familjen, och tåget åkte faktist (och där fanns fortfarande en polis i varje vagn (behövdes väl för skrämmorna antar jag (för skränade och skrek dom vid varje station vi passerade också, oväsniga))). När vi hade åkt ett tag åt vi våra grönsaksmackor (självklart hade dom skickat med en påse ketchup också), och efter ytterligare ett tag gjorde vi i ordning galonbritsarna för sömn.

Att sova var inte det allra lättaste. Nån filt hade jag inte (men en tunn jacka iaf, och skinnvästen), vilket innebar att jag frös om fötterna hela natten. Kudde hade jag inte heller utan fick använda ryggsäcken som innehöll inte så mjuka vattenflaskor. Tåget skumpade förstås också. Hade kunnat ta dom sakerna om det inte vorde för att skrämmorna dessutom fortsatte skräna vid varje station (idioter). Två stationer var lite speciella. Vid en av dom sprang alla skrämmorna omkring och skränade en lång stund ute på stationen, akompanjerade av polisvisselpipor och annat väsen, och vid stationen efter den vart det ännu mera springande, skrikande, visslande, oväsnande och jag vet inte vad. Stod stilla fick tåget göra också medan dom höll på. Man ska inte behöva åka tåg med skrämmor på natten.

Nåja... Sov iaf även den natten, och efter de där onda stationerna så var skrämmorna lugnare (dom blev färre också allteftersom delar av dom hoppade av vid olika stationer).