Väcktes av Ingrid som vanligt. Visade sig att Hampus inte mådde så bra. Seg och trött och dum mage. Vi beställde frukost och kokt vatten. Den här gången tog jag kaffe istf te till frukost eftersom jag insåg att dom hade det också, fast, tja, kaffe och kaffe... Kaffet smakade som teet ungefär (men inte exakt), och det tog mig en stunds luktande att lista ut vilken liten termos som innehöll vad.
När vi kände oss mornade så åkte jag och morsan till kliniken där vi satt ett tag och pratade och klurade och försökte få ordning på en del saker i EPIInfo (dom hade gjort nån sorts underliga försök att ändra årtalen i databaserna från tvåställiga till fyrställiga och fått allting krångligt för sig).
Efter en stund visade det sig att de flesta satt upp på takterassen och åt lunch, så vi knatade upp dit vi också och åt och pratade en stund.
Efter lunchen återgick vi till att försöka reda upp och fixa till deras trasslade databaser så att saker skulle funka som de borde igen. Både jag och morsan behövdes eftersom jag förstår mig på databaser men aldrig använt den programvaran nånsin, medan hon använt programvaran men inte förstår hur det hela fungerar egentligen. Efter en hel massa klurande och testande fick jag för mig att jag lyckats lösa de flesta problemen, och det hade jag också. Hurra för oss. Så småningom lyckades jag klura ut de kvarvarande problemen av samma typ också. Hurra igen. Skrev ned proceduren jag kört på en lapp och visade för datorkunnighetsnisse hur jag gjort så att han skal kunna göra samma sak med alla databaserna de har i den programvaran på lite olika maskiner (nätverk ligger i framtiden än så länge).
Finns fortfarande en del problem kvar som jag misstänker är beroende av begränsningar i programvaran i sig, men som kanske kan lösas (antingen genom att jag upptäcker att möjligheten faktist finns där, eller att jag mha något av de tre gränsnitten som finns för att programmerare skall kunna utöka programmet ser till att det går att göra det som behövs (eller så kanske jag får hacka ihop nåt som jobbar direkt mot databasfilerna (formatet är specat och öppet) för att skapa nåt som kan användas, får se)). Datorkunnighetsnisse ska skicka upp alla databaserna till mig så jag kan leka lite hemma med det hela (programmvaran är gratis så den kan jag hämta själv från var den nu finns).
Förresten... Programvaran används för att registrera alla patienter inkl symptom, behandlingar, var de befann sig under olyckan, och annat, för att sedan kunna göra diverse statistiska analyser och se vad man kan få fram för att klura över lämpliga behandlingar och för att få veta mer om efekterna (Union Carbide envisas med att hålla all information dom har om behandlingar mot och effekter av de gifter de spridde ut hemliga (fan, ju mer man får veta, desto mer förbannad på det där djävla företaget blir man)).
Från kliniken tog vi oss sedan tillbaka till hotellet och tog det lungt en stund inna vi alla tre vandrade iväg till "old town" där vi skulle ha tag i nån sorts "hantverksaffär". Nån sån hittade vi inte, men vi knatade omkring i den otroliga(!!) trängseln av folk, fordon, stånd och djur (och förorenad luft) ett tag och såg oss omkring. Fascinerande och absurt! Så småningom tröttnades det på detta (iaf av morsan eller brorsan) och vi letade fram en auto (det visade sig sen att vi vi det här laget var vid Berasia Road (den väg som leder mot Sedickis och kliniken (bara för sakens skull kan jag också nämna att hotellet ligger nära Hamidia Road)) och åkte förbi hotellet där Hampus hoppade av och sedan vidare till Sedickis.
Hos Sedickis satt vi och pratade ett tag (först inne, och sedan satte jag mig ute ett tag, där bla Uncle (vems har jag inte riktigt fattat, men han tycker iaf att jag är en gentleman, och han är helt klart en smart och trevlig karl) också befann sig (och mr Sedicki förstås). Efter en stund dök Tabna (heja!) upp bakom min rygg och vinkade och sa "hejdå, hejdå, hejdå, hejdå" (otroligt charmimg hon) och hade sina föräldrar med sig. Efter det var det dags att äta mer mumsegod mat! Efter maten satt vi och pratade mer (först ute sen inne) och charamdes mera av Tabna, och när jag började känna mig lite tröttig så kom mr Sedicki fram och la rättade till mitt sittsätt lite, la handen på mitt huvud en lång stund och mumlade ramsor för att få mig att kännam mig mer avslappnad och piggare (vilket jag också blev). Lite udda sådär. Vi fortsatte att prata ett tag och drack te (köpt den här gången, ingen orkade laga så mr Sedicki knatade iväg och köpte en kanna (smakade annorlunda, var bla salt i också (ms Sedickis te är godare)).
Så småningom så skjutsade Bodo (Tabnas pappa) och mr Sedicki oss till hotellet meddelst MC och scooter. Väl där tog vi det lungt ett slag och gick sedan och la oss.
Jonas Eckerman 2000