Indien dag 3, 15/2 2000

Väcktes av morsan nån gång på morgonen och gick upp och duschade (självklart är duschen placerad framför toaletten, och duschdraperistången sitter så att om där fanns ett draperi så skulle toaletten hållas torr men man skulle ändå behöva plaska i det blöta för att komma fram till den, och lika självklart flyttas baljan som står i vägen under duschen tillbaka till sin dumma plats varje städning (dvs, samtidigt som tandborstar och toalettpapper och annat tas ut från toaletten för att läggas på det lilla skrivbordet i rummet (som för är ett väldigt rent och fint rum (har bara sett två kackerlackor och inget annat ohyrigt alls) istället).

Efter duschen knatade vi ner de tre trapporna till receptionen för att beställa frukost (telefonen i rummet funkar inte på dan eftersom strömmen stängs av på förmiddan varje dag). Fick upp omelett och te, och rostad bröd med smör på (vi hade beställt "plain slice" som annars betyder vitt orostat bröd utan nånting) och åt detta.

Efter frukosten tog vi en auto till Sedickis, och den här gången var det faktist så att vi var sena och dom hade av nån förunderlig anledning blivit klara med alla förberedelser och sånt till den tid vi skulle varit där. Konstigt. Nästan hela familjen där (minus Farah, en av döttrarna (och nån sorts syster till mig numer alltså) och Ashad (eller var det Raja?) som åkte motrocykel istället) trasslades in i en jeep (som jag fö senare fick veta att den från början ägdes av sin nuvarande ägares farfar, en Ford Jeep från 1937 (i fullt fungerande skick) var det (och här räknas den bara som gammal, nåt "fint" veteranfordon är den inte...)). Tror vi var nio personer i den lilla jeepen (som hade plats för max 6-7 personer egentligen) från början, men som mest under dan var vi nog 11 i den.

I denna jeep åkte vi sedan ut ur Bhopal på en oftast hyffsad men ibland risig väg. En bra bit åkte vi, men vi stannade förstås för att dricka te på vägen (skönt var det). Efter en hel massa åkande plockade vi upp Fairy (morsans favorit (själv skulle jag vilja stoppa ner Tabna 8 väskan när vi åker hem, den ungen är för härlig (och hon är liten nog att få plats också)), hon ser Fairy som barnbarn (hon är 6 år och fick ledigt från skolan i en vecka för att "mormor" och henner uncles från sverige var här) och Fairy är lika förjust tillbaka, kul!) i skolan hon går i (familjen är muslimsk, men Fairy går i en kristen skola (antagligen för att den helt enkelt är bättre än de andra skolorna i området (området är inte Bhopal, utan en mindre plats flera mil utanför stan)). Kul med alla ungarna som kom och sa "hello" och tittade på oss.

Åkte vidare för att plocka upp Oma(?) (också dotter) och hennes karl också där dom bor, men där fanns ingen hemma, så vi fick ta oss till Omas jobb istället. Alltså åkte vi åt annat håll, bort från stora vägen, med jeepen. Efter en liten stund stötte vi på en järnvägsövergång med nedfällda bommar (eller snarare gallergrindar). Där stannade vi, och stod ett tag. Och ett tag till. Och ytterligare ett tag. Och några fler tag. Något tåg såg vi dock inte (fast vi hörde dom tuta på avstånd). Efter en massa väntande knatade mr Sedicki iväg för att leta efter nån stationsvärd eller så på järnvägsstationen där bredvid. Efter några tag till kom han tillbaka med en karl, som efter en stund faktist fällde upp bommarna. Att dom var nedfällda berodde visst bara på att han inte orkat fälla upp dom sist det passerade ett tåg eller nåt sånt. Vid det här laget var där kö på båda sidorna om järnvägen, och kön på andra sidan varade en liten stund eftersom fordon nummer två i den var en trilskande traktor. Nåväl, iväg kom vi ju till slut iaf.

Åkte vidare på en gropig och risig väg (bra att vi hade jeep, en vanlig bil skulle jag inte velat föra fram där) och kom så småningom fram till en skola där massa barn satt utomhus på kuddar, och det satt lite annat folk också (fö jobbar alltså Oma på den skolan, som lärarinna om jag minns rätt). Här satt vi i de sedvanliga stolarna och pratade en stund innan vi gick in i klassrummen för att de barnen också skulle få se de underliga människorna (det är fullt möjligt att en flera ungar i den här skolan aldrig sett en vit människa förut, och nu var där tre stycken helt plötsligt), och morsan sjöng "vem kan segla" i båda klassrummen. Kul. Efter detta gick vi ut till stolarna igen för att sitta och prata och dricka te en stund.

När vi nu fått tag i Oma åkte vi tillbaka hem till henne igen (den här gången var bommarna uppe från början), och där fanns då hennes karl och lilla Rohan(?) också. Var där en kort stund innan vi trasslade in allihop i jeepen för att ta oss till målet för utflykten.

Målet var ett jättegammalt alldeles speciellt gammalt budistiskt kloster och tempel som numera var i ruiner (Sanchi, när Bhopal (Sanchi är namnet på platsen där Oma mfl bor också)). Där var underliga stora runda stenkullar med gångar runt och antennliknande saker på toppen, gamla ruiner av klosterhus, gamla tempel med statyer av Buddha och annat. Den största av de runda stenkkullarna hade fyra "ingångar" (man kan inte gå in i själva kullen eftersom den är fylld av sten, men in till gången runt kullen, och trappa upp till en uppbyggd gång en bit upp på den) som var imponerande och vackra med massa figurer och scener i sten. Stället har varit heligt väldigt, väldigt länge, och där finns saker från olika tider, och saker på äldre saker på äldre saker. Tror ingen vet varför alla munkarna försvann, men numera har flera statyer fått huvuden eller ansikten förstörda (antar att det är nån sorts folk som inte gillar buddhismen som gjort det). Det kan ju vara så att en varning på ett par gamla stora pleare var riktig. På dom pelarna har det ristats in av nån helig man att en shism inom temple skulle göra slut på det eller nåt i den stilen.

När vi kommit till den här platsen knatade vi runt en kort stund (och såg faktist två andra vita personer också (blev förvånad av det, annars har jag inte sett några andra vita personer än oss och ett par stycken på kliniken) innan vi satte oss att äta (där var medtaget riktigt god och trevlig mat, och en hel del av den, och frukt och saker). Indierna vart förvånade när jag knaprade i mig en färsk grön chilifrukt (stark men oj vad god (jag har förut fått för mig att jag inte gillar dom, men jag måste ha smakat fel chilisar i Sverige, den här var jättegod!), antar att dom är vana vid att vitingar inte fixar så starka saker (och sedan tog dom fasta på att jag tyckte om den, så nu langar dom fram några chilisar till varje måltid). Efter maten knatade vi runt en bra stund bland templen, klosterruinerna, kullarna (eller vad de nu kan kallas) och se runda meditationssakerna av sten och grus. Fascinerande plats!

När vi kände oss klara med detta så trasslade vi oss återigen in i jeepen (efter att ha samlat ihop allt folk och saker (Tabna och Fairy sprang fö runt och var glada hela tiden också)) och åkte tillbaka till Omas hem. Där satt vi en stund innan Ashad ville hemåt och jag och han stack iväg med motorcykeln som han skjutsat dit Farah och Tabna på (de andra stannade dock kvar en stund och hade sig, och blev hindrade av ett sinnesförvirrat tåg på vägen hem). Det var betydligt bekvämare (och snabbare) att bli skjutsad hela vägen på den lilla bågen istf intrasslad i en för liten jeep.

Väl hemma igen så satt jag och Ashad och glodde lite på TV, drack te, och pratade ett tag. Ett par andra personer dök upp också. Såg lite av vilken musik och så dom visar på TV i det här landet. Kul att se. Såg också att dom i vissa rockvideor på en kanal vågar vissa betydligt mer närgånget beteende mellan pojke/flicka än dom normalt visar i TV-program och filmer här.

Så småningom kom resten av familjen (inkl morsan o brorsan) indrällande också, och vi satt och pratade och drack te en stund inan det var dags för middag (och den var som vanligt alldeles väldans god). Efter middagen satt vi och pratade lite (detta innebär för dels sitta inne i rummet och prata, där kvinnorna sitter, och dels sitta ute i stolarna där männen sitter (Raja och Ashad sitter nästan alltid där inne (de räknas kanske inte helt som män ännu, eller nåt), och jag är väl lika mycket inne som ute tror jag, iaf vill jag ju vara på båda ställena ungefär lika mycket). Uncle (tror det är mrs S. uncle, men är inte säker) tyckte mr S skulle fixa brorsan hår med lite handpåläggning och ramsor och sånt (bland mycket annat (som tex självlärd TV-reparatör) sysslar han med ramsor, handpåläggning och underliga mediciner), men så blev det inte. Så smånignom spelade vi kort också. Att spela Svarte Petter med ms Sedicki är nåt helt fantastiskt (här döljs inte vem som har Svarte Petter, och framför allt inte om det är hon som har den (hon skrattar nåt underbart).

Efter kortspelet åkte vi till hotellet igen, för att gå och lägga oss i det nya rummet vi skulle flyttats till under dagen eftersom det var så väsnigt i det andra. Flyttats hade vi dock inte, det hade borglömts. Vi sa till om det, och receptionisten sa att hotellpojkarna skulle komma och flytta oss om fem minuter. Efter ca 45 minuter gjorde vi oss i ordning för natten hellre än att säga till igen om saken, eftersom vi tyckte det var lagom tid att gå och lägga oss. Vid det här laget var iaf jag ganska trött, så det var rätt skönt att få sova.