Crouching Tiger, Hidden Dragon - några tankar…

Vad har tagit åt Hollywood? Har det interna rövslickeriet, Oscarsnomineringarna, blivit värda något? Även utanför det konservativa och bigotta USA? I år har en Mandarinspråkig film, för första gången någonsin, nominerats till sex Oscar; För bästa film, bästa manus, bästa cinematografi, och så vidare…Filmen Wo hu zang long,(Crouching Tiger, Hidden Dragons namn på mandarin) är en buddistisk saga – vacker som ett japanskt träsnitt; ett lyriskt koreograferat prosastycke – regisserad av en av de största begåvningar som någonsin besökt Hollywood, Ang Lee,(född 1954 i Taiwan).
Lees första film, Tui shou kom 1992, sedan dess har han hunnit göra sju filmer, varav tre engelskspråkiga. Hans filmer, även de amerikanska, präglas av en mättad sirlig ostasiatisk esteticism. Tyngdpunkten är bilderna och koreografin – det känns som om han struntar högaktningsfullt i narrativet. 
Lee utnyttjar istället formfulländningen, ljuset, färgerna och den expressiva kraften i Shaolininspirerad Kung fu – ballet. Wo hu zang long är inget undantag. Manuset är en förevändning, ett alibi, om än ett ovanligt bra sådant: det är klassisk saga, och som sådan arketypisk; om svärd med magiska egenskaper, tjuvar, adelsmän och Shaolininspirerade ordnar. De sistnämnda har utvecklat en kampart, en form för Kung fu, så fulländad; att de som behärskar den, blir lätta som fjädrar och förmår att springa på vattnet och driva med vinden.

 
 

Kvinnorna i kinesisk film 

Huvudpersonerna är alla, utom en, kvinnor och vilka kvinnor sen? En enda av dem, tjuven, river värdshuset för att spöa kantanens tuffaste manliga krigare. När hon är färdig har värdshuset rasat samman, krigarna är blåslagna, men själv har hon inte en skråma. Självaste Xena är ganska tam i sammanhanget. Det är befriande med sådana hjältar, och kinesisk film är fulla av dem. Även om de mycket sällan tangerar tjejerna i Crouching Tiger.
Var är då deras motsvarighet i europeisk och amerikansk film? Kvinnorna i våra filmer är sällan, helt enkelt bara bra krigare; motiverade i likhet med manliga hjältar av kampens skönhet. Clint Eastwood skjuter bra därför att han är en god skytt och krigare, medan Thelma och Louise är trasiga och handlar, motiverade av ett självdestruktivt mönster. Eastwood vinner därför att han är en god man. Thelma och Louise förlorar därför att de är goda kvinnor. I kinesisk film är stridskonsten ofta könsneutral; den vinner som bäst behärskar stridens medel. Ibland män, men ofta kvinnor.
 

 

Ingen ostasiatisk popmusik

I Wo hu zang long är, gud ske lov, den ostasiatiska popmusiken som tidigare ackompanjerat Lees filmer borttagen och ersatt med mildare klassisk kinesisk musik. De ordinarie ”schiss”- ljuden i Kung fu striderna lyser också med sin frånvaro. Min tanke är att regissören tidigare anpassat dessa ljud efter marknaden i Hong Kong där publiken är vana vid dem och vill ha det så – men Lee är nog glad att slippa dem.

 

Kung fu och naturfotografi

 
Lees berättelse börjar i Beijings Förbjudna stad, (elegant datoranimerad) och tar västerlänningen med på en kinesisk resa till platser hon inte trodde fanns. Naturfotografiet är enastående och fullt i klass med till exempel landskapsfotografiet i Sam Pekinpahs Westerns – men betydligt mer meditativt. I kontrast med den inledande jakten på det magiska svärdets kvinnliga tjuv; är detta fotografi kontrastrikt och osannolikt effektivt.
Ändå är slutstriden mellan mästaren och den ofrivillige tjuven och lärlingen, det slutgiltiga beviset för att Wo hu zang long redan är filmhistoria. Den börjar i ordenstemplet med en synnerligen tuff svärdstrid mellan filmens kvinnliga huvudpersoner och följs av en jakt på spegelblankt vatten vilken leder till strid på topparna av vajande bambu.
 
Ang Lees film har huvudsakligen en visuell kraft. Den är ett drama innefattad i klassisk sagas dramatiska form. Wo hu zang long bombastiska tyngd påminner om operans, men åstadkoms inte genom narrativet eller dialogen. Lee litar istället på film som konstform, där dialog och berättelse underordnas bilderna. Det operamässiga och hela filmens majestätiska tyngd åstadkoms via visualiteten. Detta har också tidigare varit regissörens särdrag; denna gång har han dock överträffat sig själv och alla andra filmer i genren.